Bengt i Sydamerika 2017

Ja, dig minns jag, du var här igår! Jaha, tänkte jag, här räknas man som stamkund redan efter ett besök. Ja, sa hon, du var ju du som glömde ryggsäcken på uteplatsen. Tablå!! Men det var kul att prata med Lizette på vinoteket. Hon hade ingen vinutbildning, men var en hejare på att plocka fram bra Malbecviner, och jag fastnade för en reserva, som skulle kostat runt 150 kr i Sverige. Druvan ger mörkt röda viner, sträva, och med smak av mörka bär. Men besöken på bodegorna då? Det fixade sig till slut. Jag hade köpt en resa på nätet, fick bekräftelse och stod utanför hotellet en god stund före utsatt tid, kl 8. Kvart över, fortfarande ingen buss. Jag hade fått dubbla budskap, upphämtning på hotellet, men också en vägbeskrivning. Var det dit jag skulle? Men jag bodde ju på ett centralt beläget hotell. Kollade hemsidan, resan startar om 90 minuter. Konstigt, tänkte jag, men något har väl hänt, så jag gick till en bar och åt frukost i godan ro. Kollade mobilen igen, samma budskap, men läng

3 200 meter över havet, mer än 1 000 meter högre än Kebnekaise. Ja, så högt var vi som deltog i söndagens utflykt i Anderna. Staden Mendoza ligger på 700 meters höjd, så det var en rejäl stigning. Borde ha känts. Jag ska så småningom upp på ca 4 500 m. Kommer jag att klara det? Inte den blekaste aning! Anderna sträcker sig genom hela västra Sydamerika med Aconcagua som högsta topp, 6 962 möh, högst utanför Asien. Aconcagua är mestadels insvept i moln, så och idag. För mer än 100 år sedan byggdes en järnväg tvärs över bergskedjan, tog 40 år att bygga. Nu går transporterna mest på route 7, en väg som går tvärs genom Argentina från Buenos Aires, fortsätter till Santiago i Chile och till Valparaiso, varifrån varor skeppas ut över stora delar av världen. På de slingrande vägarna gick hundratals lastbilar i båda riktningarna. Snön är viktig för Mendoza, lite snö innebär lite vatten i stan. Vyerna var betagande vackra i strålande solsken. fotona gör dem knappast rättvisa. Betänk att det

Gillar du vin får du absolut inte missa Mendoza som både är stad och provins. Jag bor på ett mycket enkelt hostal, mitt i stan på huvudgatan San Martin, enkelrum med dusch och toa på rummet, tre nätter för dryga tusenlappen. Kan väl inte bli så mycket billigare. Gatan är fem kilometer lång, så det gäller att ha koll på nummer. Vi är nära bergskedjan Anderna, så här är det lite kyligare än i Buenos Aires. På huvudgatan är det full fart från morgon till kväll. Affärerna stänger ett par timmar efter lunch, man tar siesta och har sen öppet till kl 8 eller 9. Mendocinerna (heter faktiskt så) är oftast väl påpälsade och sitter gärna på någon uteservering. Affärerna av alla slag är många, finns ett otal caféer, där det oftast serveras mat också, men ingen finare restaurang. Tjusiga blomsterstånd precis som på Ramblan i Barcelona. Någon får sina skor putsade för en billig penning. Ytterst få barnvagnar, de flesta bär sina barn som svepts in i tjocka filtar. Gatsoparna gör sitt bästa för att

Jag har tillbringat sex dar i Constitucion Santa Fe, en stad strax söder om Rosario, ett Buenos Aires i miniatyr. Jag har fått ta del av en ensamstående 38-årings vardag med två barn, 16 och 19, som båda bor hos mamman. Sebastian har en spartansk, men ändå ganska mysig etta och utegården är en oas med prunkande växtlighet och inmurad grill. Vi tre har delat på en dubbelsäng och en i hast hopskruvad IKEA-säng. Sebastian lever ett hektiskt liv, musiklärare och musiker, 35 timmars undervisning, dåligt betalt knappt 10 000 efter skatt, fackligt aktiv, privatundervisning i sång hemma i lägenheten. Mestadels varje helg är han ute på spelningar, fantastisk gitarrist och sångare. Denna vecka mycket repande med Gitte också. Hur han hinner? Stressar aldrig, alltid vänlig, generösoch omtänksam. Efter skolan har vi ofta åkt och hälsat på mamma, pappa (skilda), eller någon syster, bror eller kusin. Maten har vi hjälpts åt med, men kan tänka mig att han annars ofta äter hos någon i familjen. Ja

Skolan i Argentina Pigga, nyfikna nybörjare och skoltrötta, högljudda, ointresserade tonåringar, som ägnade sig åt allt annat än de skulle. Känns det igen? Vår värd, Sebastian är musiklärare, fackligt aktiv, har dessutom egen trio. Turnerar, var i Sverige förra sommaren. Just nu undervisar han en privatelev i sång hemma i sin etta. Nog fyller han sin dag. På lägre stadier håller man till i vanliga klassrum, men på gymnasiet har man oftast egna musiksalar. På de tre lektionerna jag var med, sjöngs det mycket till lärarens gitarr. Skolsalarna såg ut ungefär som hemma, men ljudnivån var hög, inga ljuddämpande gardiner eller plattor. Fri skolmat och maten fanns på tallrikarna, när småttingarna kom. Alla eleverna på skolan samlades i entrén, innan skolan började (på min tid hade vi morgonbön) och likadant före hemgång. Grundskolan är 7 år och gymnasiet 5, alltså 12 år, precis som hemma. Sebastian har 35 timmars undervisning (45 min) i veckan, alternerar på tre skolor och får ut min

Det här med att åka tåg och tunnelbana är inte helt lätt. Att hitta rätt är inga problem, det är ju bara att fråga. Gitte skrattade gott, när jag åkt tre stationer för långt, men dan efter kom vi visserligen från annat håll, men åkte då sju stationer extra, innan vi kom på att vi åkt förbi Retiro. Buss tillbaka men efter ett tag rörde sig bussen i snigelfart. Det blev rött och det blev grönt men köerna stod still. Strejk, upplyste oss chauffören, så det var bara att traska hem. Bråttom för en tangolektion väntade. Tänk om alla bussar och tåg hade Retiro som slutstation. Fast det hade inte hjälpt! Dan efter på tunnelbanan skulle vi till Retiro och tänkte att tåget stannar väl där ett bra tag för det är ändstation. Men icke, vi klev inte av utan fick åka fram och tillbaka. Det var ett överfullt tåg, men ändå. Men vi fick i alla fall valuta för pengarna. Varför Boca Junios spelar i blått och gult? Spanjor? undrade tidningskillen. Han tyckte väl att jag talade bra spanska, haha. Vi prat

De galna mödrarna Tänk dig att en dag kommer sonen inte hem från jobbet, inte heller den gravida dottern, som skulle gifta sig till våren. Ryktet går att militären tagit dem, bilar kör till militärförläggningen  och bilar kör iväg. Vad är det som händer? Ingen vet säkert. Under diktaturen 1976-83 torterades och dödades 30 000,  flertalet vänsteraktivister men också personer de umgicks med. Gravida flickor fick föda sina barn, som sen bortadopterades till "bättre familjer" och flickorna mördades för alla spår skulle utplånas. Mödrarna till politiska fångar möttes när de letade efter sina försvunna barn. Det bildades en rörelse av mödrar, som kämpar för mänskliga rättigheter och solidaritet. Varje torsdag under snart 40 år har kvinnorna samlats och vandrat runt Plaza de Mayo. Det var militären som kallade dem Las Madras locas, De galna mödrarna, som aldrig gav upp. De vita hucklena med knuten som kvinnorna bär symboliserar barnens kram till sina mödrar. Mycket folk har

Första tangolektionen Bara det bästa är gott nog. Vår instruktör på privatlektionen heter Viktor, professionell dansare och instruktör under många år med turnéer i stora delar av världen, också i Sverige. Det är honom vi råkar bo hos nu ett par dagar. Hur det gick? Nja, men det gav blodad tand, jag har ju bara gått på en introduktionslektion för ett par månader sen. Tack du som undrade om det var Gitte och jag som skulle dansa. Vem annars? Men känner mig nog som mannen i det äldre paret som spontandansade på en stor marknad i helgen. El clasico i Buenos Aires I söndags spelades motsvarigheten till el clasico i Spanien, Boca Juniors mot River, båda från Buenos Aires. Utsålt sedan länge, mer än 50 000 på Bombonera, Bocas hemmaarena. Boca hade chansen att rycka i ligan men tappade med 3-1 mot ett taggat River. Med en match mindre spelad, ligger nu River 4 poäng efter. Jag såg andra halvlek på teve, Boca låg under med 2-1 och hade flera chanser att kvittera, men som så ofta händer

Dags att lämna hotellet och ta sig vidare. I Cura Cultura, vård och kultur i Bolivia, finns ett brett kontaktnät. Någon känner någon och så öppnas dörrarna. Vi bor nu hos en sympatisk man, som lagt handdukar och schampo på sängarna som på bästa hotell. I köket stod en flaska rött och två stora vinkupor. Vem är då denne man? Tänker jag inte avslöja än🙄 Eftersom vi har ganska mycket bagage, tog vi taxi till Retiro, tågstationen. Vi lät oss övertalas av taxichauffören att köra oss hela vägen till nya stället, han menade att lokaltåget vi tänkt ta var obekvämt. Okej, han vill väl tjäna en liten slant extra och det är ju billigt att åka taxi i Argentina. När jag igår eftermiddag på egen hand tog mig till centrum, förstod jag att taxichauffören inte ljög. Tåget var knökafullt, folk trängdes och ännu fler steg på. Dörrarna stod öppna och några killar satt på trappsteget, som på bilden. Argentinaren tränger sig inte före i en busskö utan väntar lydigt på sin tur. Nu på väg till centrum

Vaknade med ett ryck, kl 9, vi missar frukosten. Nej visst, inte ställt om klockan. Den är bara 4, så skönt att slumra in igen. I Argentina ligger man 5 h efter. Och frukosten smakade fantastiskt😋 Jag har aldrig flugit så här långt förut, 3 h till Madrid och sen drygt 12 h i en stor jumbojet till Buenos Aires. Har du aldrig varit i Thailand? Nej, faktiskt inte. Det var helt okej, både nattamat  och frukost, lite film och lite slummer. I tullen blev vi både fotade och fick lämna fingeravtryck. Terrorister på gång? Det var ett småregnigt och höstlikt Buenos Aires som välkomnade oss. Vintern är på väg. Men när solen skiner, kan det bli upp emot 25 grader. Ska vi ta en taxi till centrum? Vi bestämde oss för att leta upp en buss istället. Det blev både buss och metro, innan vi hamnade i närheten av gatan där vårt hotell ligger. Gatorna i centrum består av ett rutverk, vilket innebär att alla är mycket långa. I duggregnet irrade vi fram och tillbaka, såg så småningom namnet San Telmo, me