Bengt i Sydamerika 2017

Lima och hemresa Det blev bara en dag i Lima och den började bra. Hostalet jag bodde på låg mitt i centrum, slitet men rent och snyggt. Familjeägt, service på topp, kvinnan steg upp och fixade frukost till mig kl 6 dan jag skulle åka, sonen tog fram kartan och ritade in allt jag ville veta. Gamla Lima var trevligt att strosa i. Välbevarade byggnader, lite trafik och många gågator. Pålästa och engagerade guider samlade många turister, mycket historia från precolumbiansk till nutid. Intressant!! Jag sökte upp Franciskanerklostret, numera museum, imponerande byggnad, som helt byggts med skänkta medel på 1600-talet. Jag ryser fortfarande vid tanken på alla benrester och kranier i katakomberna. Hade egentligen tänkt gå hem och slöa ett tag före cevichen, färsk fisk eller skaldjur som marineras och kryddas, Perus nationalrätt. Men såg en utflykt till Miraflores och Barrakas, måste ses enligt Giovana. Två timmar, alldeles lagom. Turen tog nästan fyra, snigelfart i rusningstrafik, trälig

Ica Tog nattbussen från Arequipa till Ica. Visste inte riktigt vad jag skulle göra, men Ica låg närmast av de platser jag ville se. Jag åkte med Cruz del Sur, som är ett säkert och bra företag. Man kan halv- eller helligga och den här gången halvlåg jag. Sov ganska bra, så bra att någon lade beslag på min klocka.  Jag hatar egentligen inkastare, men jag gjorde ett undantag och följde med en kille till en resebyrå. Överallt finns inkastare till restauranger, resebyråer och massageinstitut(!). Visste att Ica låg mitt i Perus största vindistrikt. Jodå, eftermiddagstur med bl a besök på två bodegor. Såg lovande ut också med heldagsutflykt dagen därefter till Islas Ballestas, fattigmans Galapagosöar, och naturreservatet Parakas. Men båda ställdes in p g a brist på deltagare. Vad gör man då? I samma komplex låg ytterligare en resebyrå och när jag talat om för tjejen vad jag ville, pratade hon oavbrutet en kvart. När hon var klar, hade hon både fixat två bodegabesök (privat) och heldags

Machu Picchu Hur kommer det att bli? Hur kommer det att gå? Omöjligt att föreställa sig för den som inte försökt, så klart. Det blev utmanande, och det var jag inställd på. Men så här några dar efteråt kommer också känslan, jaså var det inte värre? Den som är hyfsat tränad och är lite envis klarar det. Allting var välordnat, mat, förläggningar, tält och guider, och naturskönare vandring kan jag knappast tänka mig.Vandringen kostade mycket pengar, men Machu Picchu är en dröm jag länge närt och då är inte pengar så viktigt. Lite synd att det hela tog slut så fort, men kul att jag fann en vän i guiden Alvaro. Inkariket, ett bland flera förkoloniala riken, började sin expansion på 1400-talet. Kanske var man den tidens terrorister, men hur som helst hade man en högtstående civilisation. Riket var som störst när de spanska conquistadorerna kom, omfattade då nuvarande Chile, Bolivia, Peru och Ecuador. Inre splittringar gjorde att spanjorerna enkelt kunde störta riket. Dagens Quechua och A

Salkantay 4 Uppförsbackar är min näst sämsta gren och nedförsbackar min sämsta. Istället för att rulla med, sätter jag i foten, det blir som en broms och efter ett tag värker det ordentligt i lårmusklerna. Min klart bästa gren är vandring på slät mark. Sista dan, vad snabbt allting gått! Behagliga 2 000 till 2 650 m, 12 km bara, och beräknad tid 6-7 h. Det gäller att komma i mål före kl 15, för sista tåget till Aguas Calientes väntar inte. Jag förstod att Alvaro skulle prata med Paulo och Ivonne om sista etappen. Det bestämdes, vet inte av vem, att de skulle avstå helt och åka bil till M P. Trist men det var ett klokt beslut. Sista etappen må vara kortast men den klart tuffaste. Den började med tre timmars mer eller mindre branta uppförsbackar, hög puls och helt genomblöt sweater. Detta är den sista, jag orkar inte mer, och så kom det en till... Alvaro lade sig så där retfullt före mig hela tiden. Vi nådde El Mirador, utsiktsplatsen, där vi åt dagens medhavda lunch, och kunde

Salkantay 3 Dag 2, max höjd 3 500 m, min höjd 2 100 m, 20 km lång sträcka, uppskattad tid 8-9 h. Väldigt mycket upp och ner, men inga extrema svårigheter, enligt Alvaro, vår guide. Jag kände mig förvånansvärt pigg, hade räknat med mer träningsvärk och jag hade ju sovit dåligt. Vi gick längs floden Salkantay och njöt av en alltmer yppig vegetation och otaliga vattenfall. Vi kunde se bananodlingar, kaffe och avecado och flockar, jo faktiskt, av papegojor. Vi var ju på mycket lägre höjd, det märktes på flera sätt. Vi pinnade på i raskt tempo, inga oöverstigliga varken stigningar eller nedfarter. Men brassarna fick allt svårare att hänga med, kanske var Paulo bara artig och höll samma takt som frugan. Alvaro gick ibland med mig och ibland med dem. Oftast brukar guiden ligga sist som uppsamlare, men det är en svår balans när gruppen splittras. Vi träffade på en kollega till Alvaro, som tappat bort alla sina ungdomar. Många är dåligt tränade, andra kommer för att festa med kompisar och

Salkantay 2 Vår startpunkt Soraypampa ligger på 3 800 m och vandringen, 18 km lång, började ganska snällt men det skulle hinna bli mörkt, innan vi nådde första lägret. Vi gick mot basen av Monte Salkantay, 6 271 m, dit skulle vi inte, men snart började en två timmars brant stigning. Redan här fick den brasilianska damen problem, så stora att hon fick sitta på hästryggen ända upp till dagens och hela vandringens högsta punkt, Abra 4 600 m. Själv mådde jag ganska okej, även om puls och andning var ansträngda. Såg skylt 4 200 m, 4 400 m och där började det ta emot. Fick ganska snart stanna var 50 meter. Syret räckte inte längre till, och jag insåg snart det hopplösa. Här fanns flera hästar till hands och jag kom till sist upp på en hästkrake. Det gick bra ett tag men det fanns ju inget riktigt att hålla sig i och i en uppförsbacke tappade jag greppet och föll av. Slog mig inte men minns att jag hann tänka på vänsterfoten som gled ur stigbygeln, nära en stukning, och mina glasögon, jo,

Salkantay 1 På kvällen den 3/7 var det information inför vandringen jag skulle börja påföljande dag. Jag hälsade på min blivande guide och en person från Setours, min resebyrås kontakt. Vi vet inget om dig, men hade trott (hoppats?) att du skulle vara yngre, tyckte guiden. Vi blir tre, du och två från Brasilien. Var skönt att få ett ansikte på guiden och en person jag kunde vända mig till om något gick på tok. Vi gick genom alla förutsättningar och eftersom jag som vanligt, haha, var väl påläst, blev detta bara en repetition. Sista koll på packningen, ryggsäck, pass, poncho, dunjacka, vandringsskor, vatten, underställ, keps och solhatt, solkräm, insektsskydd, handduk, underkläder, t-shirts, toapapper, snacks ock kontanter. Stavar tänkte jag hyra. Ja, ser bra ut. Mobilen på väckning 3.30, hämtning kl 4.10, ingen frukost, brassarna ett par i 40-årsåldern fanns redan på plats. Försök sova, sa guiden. Det var bara han som lyckades, för på slingriga och gropiga vägar fanns det inte

Jag åker vidare... Jag lämnade Puno och Urosfolket igår morse i turistbuss mot Cusco, en stad i sydöstra Peru på 3 400 meters h.ö.h. och med en massa historia i bagaget. Det hände mig igen...jag hamnade i en stol som inte gick att fälla. I en turistbuss får man sig en plats tilldelad och nåde den som flyttar på sig. Men så är det ju på flyget också. En sju timmars färd med en fikapaus på tio minuter tröttar och ändå slumrar man mest hela tiden. Lite synd för vi åkte genom ett otroligt vackert landskap med bergskedjor på båda sidor om vägen. Kommer ni till Cusco och vill bo ganska enkelt, då ska ni välja Raquel och Yawarmaki hostel, ett litet, sju rum, men ack så trevligt boende. Såg ingen skylt men hade ett nummer att gå på. Senor Bengt? undrade kvinnan som öppnade. Kom in och drick en kopp mate! Hon blev lättad att jag pratade spanska, för hennes engelska är sådär. Vi hamnade i ett glatt samtal om Sverige, Cusco och gäster hon haft. Hon plockade fram en turistkarta och ritade in h

Folket som bor på flytande vassöar Vad jag frusit inatt!! Det blir kallt på nätterna, ner emot noll. Då är det svårt att inte ha ett enda litet element. Eftersom jag ska tillbringa ytterligare en natt här på Olimpo Hostel, undrade jag imorse om de inte hade något element att låna ut. Jovisst, 20 soles, ca 60 spänn. Nu är klockan 10 och jag har snart fått upp kroppsvärmen. Jag hade egentligen tänkt åka till Cusco redan idag, men det fanns något som lockade. Jag följde med på en utflykt till Urosfolket som bor på flytande vassöar i Titicacasjön. Man tror att de en gång flydde hit, undan angripare. Det finns enligt guiden 86 sådana öar med 5-6 familjer på varje, sammanlagt runt 2000 invånare. Jag har sett andra uppgifter att dessa siffror inte längre stämmer. Många ska ha gift in sig med Aymaraindianer och  flyttat till fastlandet. De har byggt sina öar själva av torkat totaravass, som växer i sjön. Man binder ihop rötterna och sen lägger man knippen av torkad vass i flera lage