Bengt i Sydamerika 2017

På egen hand ayan dröser av restauranger och researrangörer. I stan pryder man för övrigt bilar, gamla som nya, med blommor för att blidka den heliga jungfrun. Jag tog det lugnt men fixade biljetter, heldagstur till Månön och Solön i Titicacasjön och sen kvällstur i turistbuss till Puno, första anhalt i Peru. Tjejen på resebyrån föreslog själv att jag kunde sätta mitt bagage hos henne under båtturen.  Servicen på hostalet kunde inte vara bättre. Jag visste att jag skulle dela toa och dusch, men ingen hade sagt att det var utomhus och nollgradigt på morgonen, fast det fanns varmvatten. Jag har viss vana, på 60-talet duschade vi utomhus på gamla idrottsplatsen i Skivarp, fast då i kallvatten. Inte fanns det någon tjej och inte var det öppet i boden, när jag kom på morgonen. Vad gör jag... resebyrån intill, men inget napp. Försök i hostalet här bredvid, föreslog damen. En man, sur som ättika, nickade när jag framförde mitt ärende, 10 bolivianer ca 13 kr ville han

Några längtar hem Bästa sättet att snabbt få en bild av en ny stad - ta en rundtur! Här blev vi inte färdiga att göra rundturen förrän sista eftermiddagen. La Paz har ingen tunnelbana och det finns ingen möjlighet att anlägga någon heller. Vad gör man då? Jo, då bygger man i luften. Det finns tre linbanor, en fjärde lär vara på väg. För turister så klart, men också ett sätt att ta sig till och från arbetet för många pacenos, invånare i La Paz. La Paz, en gryta med tre våningar. I söder finns överklassen, märkesbutiker och dyra restauranger, i centrum bor medelklassen och det var här staden grundades av spanjorerna på 1500-talet. På branterna lever majoriteten av stans invånare i kyliga hus på sluttande gator. Med guidens hjälp blev detta väldigt tydligt, när vi sakta gled fram över stan. Valle de la Luna, eller Moon Valley ger ett smått bisarrt intryck. Det är ingen dal utan består av många canyons och höga spiror. Detta är vad som är kvar av ett berg av lera och sandsten som pin

Casilda Varför skriver du inte till henne? har kloka hustru Gun ofta undrat. Jag har varit fadder i SOS-barnbyar sedan 96 och Casilda är mitt andra fadderbarn. Varje jul dimper det ner en tacksam julhälsning med ett nytaget foto och en rapport från ledningen hur det går för mitt fadderbarn. Mer har det inte blivit under alla dessa år, och det är ju både trist och svagt. Och nu skulle jag besöka henne i barnbyn hon bor. Jag var lite tidig den här morgonen, verkade som hela barnbyn sov, och det var ju söndag. Men en dörr stod öppen till ett av husen och kvinnan som kom emot mig visade sig vara Casildas mamma. Och jag var väntad och mycket välkommen. Så dök det upp ett ansikte, ett till och ännu ett. Sex par pigga ögon iakttog mig nyfiket, men ingen Casilda. Frågorna kom...Var kommer du ifrån? Hur gammal är du? Har du barn? Är det kallt i Sverige? Vad heter din far? Vad äter ni? Vad heter uno, dos, trea på svenska? Ja, frågorna tog aldrig slut. Så plötsligt stod hon där, 17-åriga

Flera awichas Under en heldag besökte vi fyra awichas, äldreboenden, och ett daghem, som Cura Cultura stöder via paraplyorganisationen CAUP. Här kommer några helt personliga iakttagelser och reflektioner från dessa besök med hjälp av mycket knapphändiga anteckningar. Jag ligger efter med bloggandet!! Man har det påvert på många sätt, små utrymmen och ekonomiska problem, men glädjen och humorn står högt i tak på alla awichas. Något är ett äldreboende, medan ett annat är ett aktivitetshus. Man gör det bästa möjliga efter sina förutsättningar. Gång på gång betonas att det är gemenskapen som övervinner alla svårigheter och bakslag. Lite kul, awicha betyder ursprungligen gammal kvinna och när ordet får en vidare betydelse är det femininformen som vinner. Här råder matriarkat!! Den andinska demokratitraditionen är stark, man har ett rotativt system, vilket t ex medför att alla måste prova på posten som president under ett år, ett hedersuppdrag, ett slags ordförande för awichan. Det är

Barnsjukhuset i La Paz I salen vi kommer in i ligger tiotalet brännskadade barn från spädbarn till en leende 12-årig flicka som brännskadats så svårt att man tvingats amputera båda underbenen på henne. Flera barn har brännskador i ansikte och på armar och händer, någon har blodiga ruvor kring munnen. De gamla gasspisarna håller på att ersättas med elektriska gasspisar, så denna typ av brännskador minskar, men det finns många fler fällor. Den här gången är vi flera som deltar i den musikterapi, som man har varje vecka med barnen. Vi förses alla med skyddskläder, innan vi får gå in i salen. Mikaela har med sig enkla rytm- och blåsinstrument, fingerdjur och silkeslena sjalar. I en timme spelar och sjunger vi med barnen. Precis som i Sucre lockas barnen med i musicerandet, deras föräldrar också. Barnen får mycket uppmärksamhet, eftersom vi "terapeuter" är fler än vanligt. Juan Carlos, Gittes musikvän och gitarrist, gör stor lycka med sin tygbjörn. Ibland går inget upp mot

Midvintersolstånd Tidig väckning, för det andinska vintersolståndet, den 21 juni, börjar firas som sig bör vid soluppgången vid 7-tiden på morgonen. Vi åkte ut till Pampahasi i utkanten av La Paz. Det var mäktigt att se Fader Sol, Tata Inti, sakta smyga sig över det snötäckta Illimani. Alla väljer ut de 12 finaste kokabladen som läggs på en offersten. Schamanen, medicinmannen, tänder elden och man lägger kokabladen och skvätter sprit i de fyra väderstrecken. Offerelden är för Tata Inti och Pacha Mama, moder jord med önskan om glädje, gemenskap, fred och frihet. Alla hälsar solen med uppsträckta händer. Det hålls tal, och aymaraindianerna spelar och dansar. Man tar nu igen sig ett tag, äter kanske lite frukost och sen tar festligheterna fart igen. Awichas, aymarakvinnorna har förberett mat i flera dagar, och det är inga små portioner man sätter i sig. Maten jag köpte bestod av torkat kött (lama?), potatis, majs och kokt ägg. Inte så tokigt!! Ett långt underhållningsprogram tog se

Pampahasi Pampahasi är en förort till La Paz och dit har många Aymaraindianer flyttat in från landsbygden. CAUP, Comunidad de Aymaras Urbanos en Pampahasi, har växt fram som en paraplyorganisation för de olika projekten som finns där. Det började redan på 80-talet när Aymarakvinnorna startade sitt eget daghem. Svenska volontärer från Svalorna skickades ut för att arbeta med människorna i olika gräsrotsprojekt. Två av de första volontärerna var rytmikpedagogen Gitte Pålsson och barnmorskan Ingela Sjöblom med anknytning till Ystad. Boliviagruppen, Fredsgruppen och Världsbutiken i Ystad m. fl. har sedan dess varit involverat i Pampahasis utvecklingsarbete. Aymaraindianerna har fått hjälp att starta:  Ett daghem med fritidsverksamhet för barn och unga Musikverkstad för barn, unga och vuxna för att lära sig spela sin folkmusik Äldreboenden eller aktivitetshus där man erbjuder lunch och aktiviteter som musik, dans och samtal Awischa hantverkskooperativ, där kvinnorna spinner och s

Cusijata De kastade rosenblad på oss, vi fick kindpussar och halsband av stora popcorn runt halsen. Så välkomnades vi av indianerna i Cusijata, en Awicha, ett aktivitetshus, som stöds av CAUP. Man har en samlingslokal och träffas för att laga mat, sjunga, dansa och prata. Skolan ligger alldeles intill och man har tät kontakt. Indianerna lär barnen om gamla andinska traditioner och naturläkemedel. Skolan har skänkt bänkar och stolar och dessa behöver målas. För att visa vår tacksamhet gav vi bidrag till målningen. Vi inleder med sång och dans och sen dukas maten fram. Kvinnorna knyter upp sina bylten, där den välsmakande maten finns, potatis, bönor, majs och ockra (sötpotatis). Vi bjöds också på en slags torkad småfisk men namnet minns jag inte. Jag glömde kanske berätta att en kvinna välsignade maten och att vi åt med fingrarna. Kvinnorna, ja det fanns några män också, satt i skräddarställning hela måltiden, medan vi stela svenskar, jag mest, fick sitta på de av skolan skänkta p

Gruvan ger och gruvan tar Vi åker och badar! Sista dan i Potosi och inga bestämda planer. Det finns varma källor i Miraflores bara en halvtimmes väg bort. Fram med badkläder och iväg! Glödande magma i en slocknad vulkan ser till att hålla en vattentemperatur på 38 grader. Oj, vad skönt!! Hur varmt är vattnet där hemma? Det sägs att av mängden silver som brutits i Cerro Rico, det rika berget skulle man kunnat bygga en bro från Potosi till Madrid. På samma sträcka skulle man också kunnat bygga en bro av mänskliga skelett. I gruvan har 8 miljoner människor, indianer och slavar, fått sätta livet till under usla arbetsförhållanden. Jag hade tidigt bestämt att jag skulle göra ett besök i silvergrottan i Potosi och bara Lotta ville hänga på. Vi, tre äldre fransmän och en yngling från Holland åkte i en mikrobuss tillsammans med en skämtsam guide, tidigare gruvarbetare. Halvvägs upp kom vi till marknaden, där vi köpte kokablad, 96% ig sprit och dynamit till gruvarbetarna. Efter en grundli

La Paz Det var mäktigt att flyga in mot La Paz. Flygplatsen ligger i El Alto, som är världens högst belägna stad, 4 150 m ö h. För några decennier sedan fanns bara flygplatsen här, nu har den växt ut till en miljonstad. Det var spanjorerna som på 1500-talet anlade La Paz, som ligger i en gryta, vilket innebär att den inte kan växa på bredden utan man måste bygga på höjden. Strax söder om La Paz höjer sig det snöbetäckta bergsmassivet Illimani, över 6 000 m högt. Det byttes rum på hotellet ett par gånger, innan alla blev nöjda och fick en sagolik utsikt över La Paz och Illimani. Ett studiebesök flyttades fram, och vi fick tid att strosa runt i de gamla kvarteren. På Plaza Murillo, där regeringsbyggnaden och kansliet ligger, var det full uppståndelse, indianer i sin färgglada kläder sjöng och dansade, teve och andra medier intervjuade någon högt uppsatt person. Regeringen har fördelat tre miljoner bolivianer (en bolivian är lika mycket som en dansk krona) till alla Comunidades, mot

Saltöknen  Jag stod på benen dan efter, åt en torftig frukost, men kändes lite oroligt. Följ med till första stoppet, sa vår guide, tar bara 10 minuter, mår du inte bra, kör vi dig tillbaka. Jag kände mig som en alien på en ny planet. Vi åkte ut på världens största saltöken, stor som Skåne. Så klart är Bolivia självförsörjande med salt men har ingen export. Grannländerna utvinner själva salt ur havsvatten. Men man har också hittat litium, som används till batterier, och detta är en stor exportvara. Först fick vi en genomgång hur man tar hand om saltet som utvinns och där kunde man också köpa både fint och grovt salt för en liten slant. Jag kände mig bättre så jag bestämde mig för att följa med hela dan. Och vilken häftig upplevelse !! Motsvarade alla mina förväntningar och lite till. I öknen stod ett gammalt hotell, numera museum, som stängts eftersom man inte hade löst frågan med toaletter. Dakarrallyt kör sedan något år en etapp i Saltöknen. Stor miljöförstöring, som väckt

Salthotellet  Dags att dra vidare från Potosi till Uyuni, en nätt liten bussresa på tre timmar. Vägarna har förbättrats avsevärt. Förr, i slutet av 1900-talet, fanns ibland inga vägar alls utan bara två hjulspår under regnperioden november till februari. Bergen reser sig på båda sidor av vägen. Vi ser lamor och alpackor. Väl framme checkar vi in på Palacio de Sal Hotel, lyxigaste lyx. Ett stort komplex med tak, väggar och sängar tillverkade av saltblock. Om man reser till Bolivia är ett besök i Saltöknen lika oundvikligt som Machu Picchu i Peru. Men jag fick strida för min sak och jag stod på mig! Vill ni inte följa med, åker jag själv. Det blir dyrt, tyckte någon. Men vi fick ett bra paketpris av vår resebyrå i Malmö, Inka Tours, övernattning på Salthotellet, buffé, frukost, heldag med guide och två jeepar, mat och flyg till La Paz dagen efter. Detta kunde inge motstå. Eller kanske trodde de att jag inte skulle klara mig på egen hand. Och så åker jag på höjdsjukan😢 Det är bara

Klosterliv En skön promenad  på morgonen i ett bilfritt Potosi kändes upplyftande. Höjdsjukan kände vi flesta av mer eller mindre, 4 000 m inger respekt. På plazan myllrade det av folk, barn som cyklade, vilket ingen gör inne i städerna annars. Barn som tågade till konfirmation, 10 år gamla. Det skulle bli en lugn dag med mycket vila men det blev många steg, över 10 000. Vi besökte två museer, Casa de Moneda och Santa Teresamuseet. Vi fick mycket grundliga guidningar, två resp tre timmar. Jag komp mer tillbaka till Casa de Moneda i nästa inlägg. Det som nu är ett museum, Santa Teresa, var tidigare ett karmelitkloster med fruktansvärt stränga regler. Inom aristokratin skulle den andra flickan i familjen viga sitt liv åt klostret. 15 år gammal stod hon då utanför klosterporten i sina finaste kläder och vackert utslaget hår, och när hon steg in skildes hon från sina föräldrar för alltid.  Föräldrarna fick komma på besök men ett galler med vassa uddar såg till att man inte