Gruvan ger och gruvan tar

Gruvan ger och gruvan tar

Vi åker och badar! Sista dan i Potosi och inga bestämda planer. Det finns varma källor i Miraflores bara en halvtimmes väg bort. Fram med badkläder och iväg! Glödande magma i en slocknad vulkan ser till att hålla en vattentemperatur på 38 grader. Oj, vad skönt!! Hur varmt är vattnet där hemma?

Det sägs att av mängden silver som brutits i Cerro Rico, det rika berget skulle man kunnat bygga en bro från Potosi till Madrid. På samma sträcka skulle man också kunnat bygga en bro av mänskliga skelett. I gruvan har 8 miljoner människor, indianer och slavar, fått sätta livet till under usla arbetsförhållanden.

Jag hade tidigt bestämt att jag skulle göra ett besök i silvergrottan i Potosi och bara Lotta ville hänga på. Vi, tre äldre fransmän och en yngling från Holland åkte i en mikrobuss tillsammans med en skämtsam guide, tidigare gruvarbetare. Halvvägs upp kom vi till marknaden, där vi köpte kokablad, 96% ig sprit och dynamit till gruvarbetarna. Efter en grundlig genomgång var det dags att bli gruvarbetare på riktigt och vi försågs med skyddskläder. Guide och assistent ledde oss in låga gruvgångar där man mestadels fick gå dubbelvikt. Jag vet inte hur många gånger jag slog hjälmen i taket. När jag böjde mig, immade glasögonen igen och jag fick svårt att andas. Vi var på 4 300 meters höjd! Jag gav upp snart upp och vände tillbaka. Jag blir nog ingen gruvarbetare, men jag har provat på.

Conquistadorerna är borta, Potosi, en gång näst London världens största stad, är fattig, gruvan är igång på sparlåga och arbetsförhållandena är fortfarande lika usla.
PS Fransmännen vi stötte på i gruvan tog sig fram med cykel, backe upp och backe ner.