Jag åker vidare...

Jag åker vidare...

Jag lämnade Puno och Urosfolket igår morse i turistbuss mot Cusco, en stad i sydöstra Peru på 3 400 meters h.ö.h. och med en massa historia i bagaget. Det hände mig igen...jag hamnade i en stol som inte gick att fälla. I en turistbuss får man sig en plats tilldelad och nåde den som flyttar på sig. Men så är det ju på flyget också. En sju timmars färd med en fikapaus på tio minuter tröttar och ändå slumrar man mest hela tiden. Lite synd för vi åkte genom ett otroligt vackert landskap med bergskedjor på båda sidor om vägen.

Kommer ni till Cusco och vill bo ganska enkelt, då ska ni välja Raquel och Yawarmaki hostel, ett litet, sju rum, men ack så trevligt boende. Såg ingen skylt men hade ett nummer att gå på. Senor Bengt? undrade kvinnan som öppnade. Kom in och drick en kopp mate! Hon blev lättad att jag pratade spanska, för hennes engelska är sådär. Vi hamnade i ett glatt samtal om Sverige, Cusco och gäster hon haft. Hon plockade fram en turistkarta och ritade in hur jag skulle ta  mig till centrum och vilka sevärdheter som finns. Efter ett tag fick jag påminna henne om att hon kanske skulle skriva in mig.

Jag tog mig ner till centrum för att se lite på stan och dessutom var jag hungrig. Många matställen att välja bland, men konstigt att man så sällan hittar något inhemskt. Så det fick bli en italienare, innan jag begav mig hemåt. Jag bor på en liten, knappt upplyst återvändsgata, och alla dörrar är brunmålade. Jag trodde jag mindes numret, ringde på och bankade ett bra tag men ingen öppnade. Uppe i hörnet stannade en taxi och två tjejer kom glatt tjoande, fortsatte förbi mig och två hus och ringde på. Jag hade bankat på fel dörr och tjejerna hade precis kommit tillbaka från Machu Picchu och de skulle bli mina första riktiga guider.