Lokaltrafik

Dags att lämna hotellet och ta sig vidare. I Cura Cultura, vård och kultur i Bolivia, finns ett brett kontaktnät. Någon känner någon och så öppnas dörrarna. Vi bor nu hos en sympatisk man, som lagt handdukar och schampo på sängarna som på bästa hotell. I köket stod en flaska rött och två stora vinkupor. Vem är då denne man? Tänker jag inte avslöja än🙄

Eftersom vi har ganska mycket bagage, tog vi taxi till Retiro, tågstationen. Vi lät oss övertalas av taxichauffören att köra oss hela vägen till nya stället, han menade att lokaltåget vi tänkt ta var obekvämt. Okej, han vill väl tjäna en liten slant extra och det är ju billigt att åka taxi i Argentina. När jag igår eftermiddag på egen hand tog mig till centrum, förstod jag att taxichauffören inte ljög. Tåget var knökafullt, folk trängdes och ännu fler steg på. Dörrarna stod öppna och några killar satt på trappsteget, som på bilden.

Argentinaren tränger sig inte före i en busskö utan väntar lydigt på sin tur. Nu på väg till centrum. Ja, men vart då? Det finns inget uttalat centrum, så jag fick hugga till med en gata. Busschaufförerna hytte irriterat åt varandra och tog sig centimetersnålt förbi och sen fannns det ju bilar också. Efter att ha käkat och strosat omkring några timmar, kändes det lagom att dra sig hemåt. Alla vägar bär till Rom och alla bussar, nästan, leder till Retiro. Inga problem! Efter ett tag satte sig en tjej bredvid mig och när hon reste sig för att kliva av, undrade jag om det var Retiro. För tre kvarter sen, fick jag veta. Rutnätet, som jag väl berättat om, gör att gatorna är kilometerlånga. Det var milt sagt tre lååånga kvarter. Behöver jag tala om att jag åkte en station för långt med tåget också? Ändå visste jag att det var tredje hållplatsen. Men det är inte lätt, ingen ropar ut och inga skyltar.
I eftermiddag åker med på musikterapi på ett sjukhus. Helt nytt och spännande för mig. Och ikväll blir det tango 🕺💃