Buenos Aires
Vaknade med ett ryck, kl 9, vi missar frukosten. Nej visst, inte ställt om klockan. Den är bara 4, så skönt att slumra in igen. I Argentina ligger man 5 h efter. Och frukosten smakade fantastiskt😋
Jag har aldrig flugit så här långt förut, 3 h till Madrid och sen drygt 12 h i en stor jumbojet till Buenos Aires. Har du aldrig varit i Thailand? Nej, faktiskt inte. Det var helt okej, både nattamat och frukost, lite film och lite slummer.
I tullen blev vi både fotade och fick lämna fingeravtryck. Terrorister på gång?
Det var ett småregnigt och höstlikt Buenos Aires som välkomnade oss. Vintern är på väg. Men när solen skiner, kan det bli upp emot 25 grader. Ska vi ta en taxi till centrum? Vi bestämde oss för att leta upp en buss istället. Det blev både buss och metro, innan vi hamnade i närheten av gatan där vårt hotell ligger. Gatorna i centrum består av ett rutverk, vilket innebär att alla är mycket långa. I duggregnet irrade vi fram och tillbaka, såg så småningom namnet San Telmo, men det var ju en restaurang fast med en hotelldel också, visade det sig. Rent och snyggt, men pappersexercisen tog tid. Lite överbyråkratiskt precis som i Spanien.
Efter en god måltid fixade vi, min reskompis Gitte och jag (vi blir betydligt fler i Bolivia) argentinska pesos efter visst besvär. På växelkontoret fick jag inte ut några pengar på mitt Visakort, men allt löste sig till sist.
Argentinaren är mycket hjälpsam och vänlig. Jag vet inte hur många vi frågat om olika saker och alla tar sig tid. Om man ser vilsen ut, får man hjälp på studs.
Gitte har vänner i många länder och på kvällen träffade vi två av dem. Under diktaturen på 80-talet hade de tvingats fly och hamnade då i Malmö. De har rötterna kvar i Argentina men bor också periodvis i Sverige. Kvinnan Anna-Maria stödjer "de galna mödrarna", som varje torsdag i 30 år har demonstrerat på Plaza de Mayo, på jakt efter sina söner, som "försvann" under diktaturen. Detta och den politiska situationen kommer jag tillbaka till vid annat tillfälle.
Ni som gillar musik, lyssna på Lilliana Herrero, hon är stor i Argentina, inte svårt att förstå. Mercedes Sosa, nu död, är också värd att lyssna på.
Gitte talar flytande spanska men min är lite ringrostig. Vi är ense om att utan att kunna språket hade vi inte kunnat resa på sättet vi gör.
Ledsen Katarina att jag gör dig besviken. Lovar det kommer ett foto vid nästa inlägg.
Chao
Jag har aldrig flugit så här långt förut, 3 h till Madrid och sen drygt 12 h i en stor jumbojet till Buenos Aires. Har du aldrig varit i Thailand? Nej, faktiskt inte. Det var helt okej, både nattamat och frukost, lite film och lite slummer.
I tullen blev vi både fotade och fick lämna fingeravtryck. Terrorister på gång?
Det var ett småregnigt och höstlikt Buenos Aires som välkomnade oss. Vintern är på väg. Men när solen skiner, kan det bli upp emot 25 grader. Ska vi ta en taxi till centrum? Vi bestämde oss för att leta upp en buss istället. Det blev både buss och metro, innan vi hamnade i närheten av gatan där vårt hotell ligger. Gatorna i centrum består av ett rutverk, vilket innebär att alla är mycket långa. I duggregnet irrade vi fram och tillbaka, såg så småningom namnet San Telmo, men det var ju en restaurang fast med en hotelldel också, visade det sig. Rent och snyggt, men pappersexercisen tog tid. Lite överbyråkratiskt precis som i Spanien.
Efter en god måltid fixade vi, min reskompis Gitte och jag (vi blir betydligt fler i Bolivia) argentinska pesos efter visst besvär. På växelkontoret fick jag inte ut några pengar på mitt Visakort, men allt löste sig till sist.
Argentinaren är mycket hjälpsam och vänlig. Jag vet inte hur många vi frågat om olika saker och alla tar sig tid. Om man ser vilsen ut, får man hjälp på studs.
Gitte har vänner i många länder och på kvällen träffade vi två av dem. Under diktaturen på 80-talet hade de tvingats fly och hamnade då i Malmö. De har rötterna kvar i Argentina men bor också periodvis i Sverige. Kvinnan Anna-Maria stödjer "de galna mödrarna", som varje torsdag i 30 år har demonstrerat på Plaza de Mayo, på jakt efter sina söner, som "försvann" under diktaturen. Detta och den politiska situationen kommer jag tillbaka till vid annat tillfälle.
Ni som gillar musik, lyssna på Lilliana Herrero, hon är stor i Argentina, inte svårt att förstå. Mercedes Sosa, nu död, är också värd att lyssna på.
Gitte talar flytande spanska men min är lite ringrostig. Vi är ense om att utan att kunna språket hade vi inte kunnat resa på sättet vi gör.
Ledsen Katarina att jag gör dig besviken. Lovar det kommer ett foto vid nästa inlägg.
Chao
Kommentarer
Skicka en kommentar