Santa Cruz

Vänta, vänta, inget är som väntans tider. Våra vänner från Sverige skulle dyka i lördags morse strax före kl 8 och jag skulle vara på plats och ta emot dem. Men under natten kom ett sms, allt strular, vi är kvar i Miami. De trodde att de skulle komma under dan, men det blev övernattning och shopping i Miami, innan de sattes på ett plan till Lima och sen till Santiago. Ett och ett halvt dygn försenade var de framme. Snacka om valuta för pengarna!! Allt berodde på en oljeläcka på planet från London.

Santa Cruz är till folkmängden den största stan i Bolivia, 1,8 miljoner invånare. Bolivia har ca 11,5 på dubbelt så stor yta som Sverige. Det märks med en gång att här är en annan kultur än i Argentina. Övervägande delen av befolkningen är gringos, vita, men andelen indianer är markant. De försöker sälja mat, dryck, tyger och kläder överallt men har också stånd på stora marknader, ofta med egna produkter men också en hel del import från Kina.
Santa Cruz gjorde inget större intryck på mig, en nybyggd katedral, som nyss fyllt 100 år, en Plaza, där det vimlade av folk i alla åldrar till långt in på nätterna, taxichaufförer som ville diskutera allt, Sverige och svenska, restaurangjobb i London, Gud, hur det var i Sverige osv.

Vi gjorde en utflykt till Samaipata, en liten stad vid foten av Anderna, en nätt resa på 7h tur och retur. En mikrobuss tog oss dit på skumpiga vägar. Bilarna går oftast på gas, stora naturtillgångar i Bolivia, men då det blev brant uppför tvingades chauffören slå över till bensin. Högt uppe på en bergstopp ligger El Fuerte, som både var ett militärt och andligt centrum för inkafolket. Kvar finns bara ruiner av den forna staden. Området är sedan 1998 ett världsarv. Absolut värt ett besök för den historieintresserade.

Det var svårt att få en uppfattning om Samaipata, för det var firande och segerceremonier efter en rallytävling. Men staden har lockat framför allt utlänningar och det finns hippies som nu lever vanliga liv.